Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1869, sida 3

sammanlagdt hade så förkrossat henne, ett det fordrades en lång tid, innan hon återfick sina både fysiska och intellektuella kratter. Under tiden hörde man omtalas, att hennes förföljare Daniel Jonsson hade aflidit af den skada han erhållit genom den fällda furan, huru han med förtviflan och ända in i dödsstunden hade förgäfves ropat på sin dotter, hvilken hade ett giltlgt skäl, att icke hörsamma ropet, ehuru ingen bland de närvarande hade hjerta, att säga honom hur det var. Cissela hade, då pastorn såg henne rusa förbi honom, sprungit från hemmet öfver de nuvarande Tegsängarne ginaste vägen till Lillån, derifrån hennes lik, efter ett par dagar, af vågorna uppkastades på stranden. Förmodligen hade hon, då fadren kallade på mor Barbro, önskande hennes hjelp och i så mänga vittneus närvaro förklarande heune oskyldig till det brott man velat påbörda henne, skrämd för följderna af den falska anklagelsen, hvars egentliga upphof och ledarinna hon varit, samt ännu mer af förtviflan öfver att allt hopp för henne att bli Jons hustru nu var ute, samt — mest af allt — den rysliga svartsjukans plåga hon erfor vid tanken på att Jon och Greta nu skulle bli förenade, ej kändt sig ega styrka, att bära lifvets börda, utar besinningslöst fattat det beslutet, att afkorta den. (Forts.)