Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1869, sida 3

af denna nöd, skyndade att vattna dem och gifva dem foder. De stackars varelserna sågo upp i hans ögon, som om de velat tacka honom. Han förstod, att de varit dömde till hungersdöden, hvilken de utan hans mellankomst säkert fått lida. Ty ingen vågade befatta sig med trollpackans kreatur: det hade ju varit detsamma, som att med ens bli förtrollad. Nu hördes der ett ömkligt jamande, och Måns, den svarta katten, Gretas stora favorit, kom fram och strök sig flera hvarf mot den unge mannens ben under det han böjde rygg och snurrade. Stackars Måns! äfven han var uthungrad. Jon tog honom på sina armar och bar honom hem till sig. Icke många minuter dröjde han hemma, förrän han hufvudstupa skyndade till pastorn. Här, först, var det, som han fick gifva luft åt sin sorg, sin harm, sin förtviflan, sin ångest och alla de honom upprörande känslorna. Pastorn gjorde allt för att lugna honom. Min son, sade han, odu får lof att stilla dig och hoppas. Inte går det de stackars fängslade qvinnorna så illa, som du tror. De måste räddas ech dertill skall åtminstone jag uppbjuda alla mina själskrafter. Gud är rättvis: han skall icke låta ondskan segra. Gud är god och kärleksrik: han skall beskydda oskulden.