Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1869, sida 3

nordlandsson på den tiden, nästan darrade för henne. Men han gick då icke ännu, utan stod och hotade den vreda qvinnan, han i sin ordning, med de grymmaste ögonkast. Vill J gå eller icke? frågade Barbro. Men då hon märkte att det blef ingenting af räckte hon sig ut genom stugudörren i köket och tog ett der befintligt ämbar, fullt af friskt vatten, som hon ej längesedan hemtat från brunnen och innan Greta, som härvid återfick sans och medvetande, hann hindra det, tömde gumman ämbarets hela innehåll öfver mannen. Svärjande värre än en ryss skyndade han nu bort, utösande de rysligaste hotelser om hämnd, samt så många eder han i hast kunde ihågkomma. Gud, mor, hvad har J gjort? qved Greta och föll, afsvimmande, ner på stugugolfvet. Fjerde Kapitlet. En dödssäng. Jon befann sig icke hemma i byn då dessa ledsamma scener tilldrogo sig. Han hade, då han lemnade Greta, varit, stadd på resande fot, till Tväråmark, der han just då skulle