Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1869, sida 2

telse, förrän Clara Luton trädde in till mig och sade, att hennes fader önskade tala med mig. Jag gick genast upp till honom och fann den sjuke sittande upprätt i sängen med en mängd kuddar bakom ryggen. Han sade till mig, att han var mycket matt, långt mattare än då han kom, men att han ännu icke uppgifvit hoppet att återvinna sin hälsa. Jag såg, att Clara vände sig bort med sorgsen mine; den stackars flickan visste blott allt för väl, att hennes fader icke kunde räddas. — Men jag har anmodat er att komma upp till mig, sade med hes röst hr Luton efter en paus, af en högst obehaglig anledning. Finnes här manga resande? Jag svarade, att hotellet var nästan alldeles fullproppadt. — År det bekant folk? Jag såg förvånad på honom, då han gjorde mig denna fraga, och svarade: — Nej, jag känner icke en enda af de resande. — Var ni helt lugn, fortfor han, jag är öfvertygad om er oskuld, men man har i natt frånstulit mig 8 a 900 rdr, jag kan icke så noga uppgifva summans belopp, men den låg i detta schatull. Vid dessa ord pekade han på ett litet schatull af rosenträ, som stod på bordet.