Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1869, sida 2

Oscar Luton, och hans älskeliga dotters namn var Clara. Jag lät genast ställa i ordning de rum, som jag ämnat honom och, då detta var gjordt, hjelpte vi honom uppför trapporna. IIan begaf sig ögonblickligen till sängs, emedan han var mycket trött och utmattad. Följande morgonen kom en elegant klädd ung man med ett förtroendeväckande ansigte och bad, att man skulle underrätta patienten, att hans landsman, doktor Adams, var kommen. En halftimme derefter kom doktorn ned från patienten och sade, skakande på hufvudet, i det han satte sig bredvid mig: — Den stackars menniskan! Han kan icke lefva länge; i dag är han utomordentligt svag. En vecka förflöt, och Luton tycktes dagligen blifva allt svagare och svagare. Ian kunde nu icke lämna sängen, och doktorn besökte honom hvarje morgon och ibland också om aftnarne. Clara skötte honom med den största omsorg, och jag märkte att hon ivland vakade hos sin fader hela natten. En morgonstund fick jag ett bref från Köpenhamn, hvaruti en embetsman, som, tillsammans med sin hustru och dotter, uppehallit sig fem dagar i mitt hotell, meddelade mig att hans hustru i mitt hus förlorat nagra dyvbara smycken. Knappast hade jag emottagit denna obehagliga underrät