Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1869, sida 2

huset. Ett glädjerop hördes från det inre af rummet vid ljudet af deras steg, dörren öppnades ögouslickligen, och far och dotter lågo gråtande i hvarandras armar. Fader Baruchy, sade Gudula efter en stunds uppehåll, visande på Mayer Anselm, han har räddat mig från död och vanära, honom har du att tacka för att vi åter äro förenade. vJagaskall bedja för honom morgon och aftonp, ropade Baruch, sträckande sina båda händer upp mot honom. Jag skall älska honom så som vore han min egen sonÖ Låt mig vara er son, Barucho, sade Mayer Anselm, otillåt mig att älska er såsom min farlyHvad är din mening då, Mayer Anselm ? frågade Baruch förvånad. Jag skall säga er det, fade Baruch, och särskildt skall jag säga dig det, Gudula. Jag kallar dig icke längre syster Gudula, såsom jag gjort ännu i afton. De senaste få timmarne ha förändrat allt inom mig, de ha för mig uppenharat en stor hemlighet, som från barndomen legat fördold hos mig, och hvilken jag sjelf icke har känt. Då jag gick derute i natten i ångest och sorg för dig, Gudula, då vardt det på en gång. som om de gyllene portarne till det allraheligaste blifvit öppnade i mitt bjerta och jag såg deri dig, min lefnads engel, dig, mitt fram