Norrländska Korrespondenten – 13 juli 1869, sida 3

Om handhafwandet af penningar. (Ulngdomen tillegnad af E. L. Bulwer.) J en reman skref jag en gång: Penningar äro godt namn och ryfte, en sats, fom mid närmare öfwerwägande måhända torde befinnas innehålla åts skilliga praktiska sanningar. J mera tafflliga lefnadsställningar är godt namn och rykte onekligen penningar. Den, fom ger mig sitt arbete i ersättnina för den lön arbetet är wärdt, förpantar bo8 mig något mer än fitt arbete — förpantar misja af fitt mor raliska wäsendes egenskaper, såsom reds lighet, nykterhet och flit. Häfrar han sitt geda rykte i dessa afseenden, får han mina penningar få länge jag bes höfwer hang arbete, och då jag ide längre behöfwer hang arbete, har hang goda rykte penningmwärde för honom hes nå gon annan. Förwärfwar han fig, utom te nämnda moraliska egenskaperna, äte wen rylte för andra egenslaper, fom ha fitt eget pris i penningmarknaten — wisar han en högre grad af förständ, skicklihhet, nit och energi — få stiger hans arbete i wärde. Godt rykte är derför penningar i den tarfligaste Ilefe natsställning, och i förbålande till tet sätt hwarpå en menniska förtjenar eller anwänder fina penningar, bli pennins garne å andra sidan godt namn och rykte. Liksom penningar äro den mest i ögonen fallande kraft wid utförandet af lifwets dagliga bestyr, så är ock det bruk menniskan gör af penningen ofta allt hwad werlten wet om henne. Bli wåra penningar förwärfwade på ett redligat sätt oc) anwända på ett förftåndiat, få förwärfwa wi terigenom anspråk på aktning! Förwärfwas de på ett ädelt sätt och anwänras på ett storsint och wälgörande, så förwärfwa wi något ännu mer än aktning och intaga en plats i den högre ffer af det allmänna oms dömet, fom omfattar beundran, tadfams het och kärlek. Om wi ärft penningar utan egen förtjenst och bortslösa dem lättsinnigt, förspilles wårt goda namn och rykte med det gyllne regnet och det är ide endast penningarne fom wi bort slösa. Bli de sörwärfware genom låga medel och egoistiskt hopade, är det ide allena med penningarne fom wi anida; wi sätta wårt eget menskliga hjerta på swält cch beröfwa det sin naturliga föda: andras lifall och tillgifwenhet. Wi lägga i såtant fall ned wåra penningar, på hwilka mi få säkert tro oss räkna ränta på ränta, i ten allra sämsta egendow en menniska fan föpa, ett råliat rykte. Ja, ju mera wi fe of om, desto mera skola wi komma til insigt af, att det ide gifwes någon mera allmän mått