grat ditt stolta hjerta och tvingat dig att besvara min kärlek. Nej, nej, det skall aldrig skeropade hon i vrede. Mina fäders Gud hör den ed jag nu svär, att aldrig förlåta denne man det nedriga bedrägeri, hvarigenom han har fått mig i sitt våld, att aldrig förlåta honom hans brott, aldrig utan med hat och afsky tänka på honom ) Fruntimmersederlo sade den unge officern, dragande på axlarne. Gud hör till all lycka icke sädana eder, åtminstone icke dina, mitt sköna barn, ty din Gud är icke kärlekens, utan hämdens Gud I vHanaskall icke hämnas mig! Åt honom öfverlemnar jag mig och min saky, ropade Gudula, sträckande sina armar mot himlen. För sista gången fordrar jag af er: öppna dörren för mig, låt mig gå! i långa qvalfulla timmar har ni qvarhållit mig här, plågat mig med edra skamliga tillbud, hvilka sårat lika mycket mitt hjerta, som min stolthet! ni ser ju alltför väl att edra ord tjena till intet! låt mig alltså gå, eller, vid Gud i himlen, dödar jag mig, och ni är min mördare h vJag skall icke låta dig gå, och du skall icke döda dig Gudula. Nu vredgas du på mig, men du skall förlåta mig och du skall slutligen älska mig.