Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1869, sida 3

ilade utföre trapporaa och stod ögonblicket derefter på gatan. Skuggan i huset tvärsöfver rörde sig ännu bakom gardinen lika oroligt fram och åter. Mayer Anselm stod ett ögonblick midt på, gatan stilla dröjande och obeslutsam hvad han skulle göra. För migoy, sade han sedan nästan högt för sig sjelf, ,må Gudula gerna skämta med min fruktan. Det är bättre att fördraga detta, än att längre lida af ovisshet. Jag går dit bort l Och i två svrång var han öfver gatan och klappade högt på fönsterrutan. Gardinen för fönstret borttogs genast och Baruch ropade, redan innan han hade öppnat fönstret, högt och gladt: År det du, Gudula? kommer du ändtligen?) Hon är således ännu icke hemkommen, fader Baruch? frågade Mayer Anselm, och han erfor en känsla som om två jerhhänder lagt sig kring hans hals för att sammanpressa hans strupe. Det är icke Gudula jemrade sig den gamle. Det är endast Mayer Anselm )o Ja, det är blott jag! men släpp mig genast in, fader Baruch. Vi måste öfverlägga om hvad som nu är att göra hy (Forts.)