slappas och betänkliga sörbhållanden npp na Onöriqa farbågor! Sjölagen är i vetta fall sträng och förlänar laptenen cen nöriga magten. Men acvtvdet fule sörswinna, ten hes fartygsbesälhafware gurnäs ej sänsynta grofheten, ja, grym beten slnule omöjliggöras, lilasom en vpperlig tentron i afseende på förmalts ningen ffulle winnas derigenem att fars tygets alla relegare, från nedaren till jungmannen, skulle wid wigsa hemkom ster ba sammanträre för gransknina af råfenskaperna och för öfwerläganina om angelägenheter, fom kunna förefomnn. Man fan wara förwissad om, att en sartyasbefälhafware skulle wäl walta fig för att förbife vet pemenfamma intre8fet, rå han wisste sia fålunra i hwar och en af fina underlytrande äfswen ba en werklig kamrat och en mägtia fontrollant. Wi tro, att ett tillwägagående i denna rigtning skulle femma att aöra aodt för hela wår sjöfart. Den skulle bortse sepa en å wåra fartyg alltför ofta märtbar taptenslyx och i stället sprida en allmännare wälsefnad. Det skulle sätta äfwen sjömannaarbetaren i ständ att stapa sia en egendom, med hwilken han slnue funna, om han kraftiat fortsatte som han börjat, efter hand ernå en ut sigt att bli burgen och att lunna möta ålcerdomen ntan alltför stora bekymmer. En lommante generation skulle snart inse att vet för sjömannen i allmänhet stulle, om ban sparade och were erdventlin, wara i tillfälle att få fatta foten som befälbafware på eget räd, rå han med flit och förwärfwade kunskaper ifyllt det swalg, som nn liager mellan ät ex. matrosen och kaptenen sedan. Det är ej gerna möjligt annat, än att mår han: delsflotta skulle på detta sätt funna if raktfart genom billigbet täfla med andra länder och snart nog bli bemannad med intelliaenta och idoga siömän, hwilka slulle stärse öppna nya banor för ren samma och med stelthet hissa ven blås gula flagaan äfwen i hamnar, hwarest ten nu. är få godt fom alldeles okänd. Wi wilja ej päsiå, att ressa förslan härofwan äro ofelbara; men säkert är, att te förtjena uppmärksommas och att ve anaifwa en wäg till att kunna gifwa nytt lif åt en närinasgren, fom nu ju: nes mer och mer gå tillbaka bär i lans det (G-P)