Norrländska Korrespondenten – 22 juni 1869, sida 3

om någon wågar påstå sofismen wara falff och wilseledande, samt, att förf. förbisett åtskilliga betänkligheter täntwärta för hans utan alt twifwel pas triotiffa wälwilja. Till en början skulle inf. wilja fe ten öfwertygelsen mognad: att allt tiggeri, ware fig ar från trachanken till fomninnaol: och länsstyrelser bewisa wilforlig efter owilkorlig nöd — räknande tid den förra sådan fom orsakad af mifwext, bristande arbetstillaång o. d. är synbarligen i saknad af förråd och för: lag för dess arbetskraft; och till ven fednare sådan hos personer af hwilka man ej rimligtwis fon fordra fjelfwertfams bet och omtanka, t. er. fattiga ålverftigne, krymplingar, barn, wanartisa, fåni na o. s. w. — samt widare; att ret är godt och wäl ordnat af Honom fom danade menniskohjertat att deltagandet för lifard nöd d. w. s. gifmilt heten, icke fer på nödens orsak ware fia denna och otynne, wanart eler oförstånd, utan blott på det gifna fortumet: nöden. Den rins gaste eftertanke bör erkänna, att om få ide wore, eller att nödens orsak eller förmorare orsak wore för ten barmbers tina hjelpsamheten bestämmante, resultat torde bliswit twifwelaktigt af ve uppe rop till det allmänna medlidandet fom från norr till förer försports och ännu dallrar i wåra öron. — Hwem fäser oss nemligen, att icke månget nödrop är en pligt för olynne! Hwem såger oss och månar wäl föfom rätt påstå, att ide fam bället, beaktadt fåfom personlighet, har styldigheter til åtgärder för att mot werta eller funna motwerka en i al mänbet heldst perna oförutsedd, men inom norrland mycket lätt på förhand begrips lig förr eller sednare inträffande allmän wilkorlia nöd? Hwem säaer oss, att icke ett samhälle i nöd, med rätta pligtar för okynnet, att ide wilja tillerkänna fig sjelf dessa pligter? Men, tå fordrar också rättwisan att tillägga: hwem af, om icke dess styrelser, skulle man ega wänta ini tiativ och förslag till utwägar. Hwem säger oss likwäl, att icke dessa i öfrigt heders och förtroendewärde samhällsstyrelsen just kunna wara stora skalkar, som i okynnig försoffning, beqwämlighet eler litnöjdhet förbisett åtgärder, hwarigenom förebyggande af de ohyagliaaste samhällslidanden kunnat förebyngas? Det skulle wara till upplysning of denna fråga, ins tressant ftatitifft erfara, huru många dödefall af swält skulle hafwa inträffat samt huru många menniskor skulle blifwit demoraliserade och till förftåndskraf ter förslöade genom obotliga swältsjiukdomar, om ide menniskokärlefens gif mild het, utan föregående betraktelser och tom öfwer orsaker, blindt utkastat fina gäfwor! Jus. bar wisserligen liksom förf. haft en medfödd blind och alldeles obegriplig resput för allt hwad fryrelje beter, men med åren bar den sansats få, att ban hwarken sjelf will, efter tillrårer andra att, gifwa någon styrelse större wigt i förtroendet än hwad en gagnelig och redbar werksamhet wisat sig förtjena. En rerbar pliatkänsla för hwad man lag: ligen skall och derföre åtnjuter årlig lön eller inlösta samhällsförbindelser, fan fås lunda endast tillräknas något framstående wärde under en allmän deprovationstid, då pligt och heder äro medborgerliga sällsynthet. Samhällets tacksamhet och erkännande tillkomma fålunda med rätta