Norrländska Korrespondenten – 22 juni 1869, sida 3

vJudegatanb utropade gossen i det han tog ett steg tillbaka. Den vill jag icke se, herr guvernör, och der är väl heller icke något annat märkvärdigt att se än de gamla fula schackerjudarne, som bo i sina smutsiga hus. Jag kan icke tåla judarne, ty jag vet ju, att de alla äro dåliga usla varelser, hvilkas blotta närvaro vanärar, och som derföre också icke få bo på samma gator eller i samma hus som de kristna. UHvarje jude är en tiggare, en girigbuk, en schackrare och en bedragare. vPrins Wilhelmo, sade baronen strängt, vkom ihåg, att äfven menniskoslägtets frälsare, Jesus Kristus var en jude. Kom, prins, ni skallse judestaden, och ni skall vid anblicken af den lära er förbarmande och mildhet; ni skall se huru en hel folkstam genom menniskornas fördomar blifvit prisgifven åt olycka, förnedring och skymf. Kom by Han tog den unge prinsen vid handen och gick med honom öfver den höga jerntröskeln, som låg tvärs öfver gatan från den ena pelaren till den andra. I samma ögonblick framsprang en bakom den ena pelaren gömd gosse i söndriga, smutsiga kläder, med en liten svart mössa på det tjocka, knollriga håret, ställde sig midt faamför de båda vandrarne, på hvilka han fästade sina små svarta, blixtrande ögon.