Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1869, sida 2

frånvaro, likasom Nehalas, förlängdes. Han tröttades af väntan och gick in för att söka sin värd, då ljudet af dennes och Nehalas röster hejdade honom. Begge talade lifligt på ett för honom okändt språk: Nehala i ödmjuk och bönfallande ton, den Store Örnen befallande. Samtalet blef allt häftigare vid hennes svar, men afstaunade slutligen, då Nehala mumlade några ord och derefter teg. De begge samtalande tycktes hafva träffat öfverenskommelse. Nästan i samma ögonblick öppnades dörren; den Store Örnen utträdde; hans rödsprängda ögon lyste af vild beslutsamhet och hans solbrända anletsdrag hade ett ännu hårdaro uttryck än vanligt. Men vid åsynen af Louis, hvilken knappt fått tid att draga sig tillbaka tycktes kommendanten bemöda sig att återtaga sin sjelfbeherrskning. — Kaptenen torde ursäkta att jag aflägsnat mig, sade han med konstlad artighet; nu är jag helt och hållet till ert förfogande. Louis förvånades öfver denna förändring i kommendantens väsende. — Det är tvertom jag, chevalier, sade han, som bör bedja er om ursäkt för mitt besök; jag stör er? — På intet sätt. — Ah! det är endast artighet; nyss var ni mer Öppen. Den Store Örnen sökte att ursäkta sig för råheten i det första emotta