Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1869, sida 3

Menniskan lemnar intet spår efter sig på vattnet, sade flickan med lugn. — Min syster tror att pilen kom ifrån floden? Men hvar döljer sig då den som afskjutit den? — Ser ej min bror buskarne som uppskjuta vid foten vid berget? — Ni ha min sann rätt Nehala; jag ser nu en gångstig som leder ned till sjön; jag tycker mig till och med der märka någon. Ja ... Jag bedrager mig icke: det är kommendanten som talar med en röd man. — Min bror bör se åt annat håll, afbröt flekan i det hon förde grefven bort med sig. — Den Store Örnen tillåter icke att man fäster ögonen på hans handlingar. Det är sannt, svarade Louis, utan att tänka på hvad som sagts ochi det han fästade blicken vid ravinen. Det är sannt: mötet är hemligt och det vore olägligt om vittnen funnos, ehuru man på detta afstånd icke kan höra något. Han lutade sig ånyo öfver balustraden. — Man kan icke eus mer se något, fortfor han, ty kommendanten och budbäraren hafva begge försvunnit. Han blef stående ute på plattformen och, trotts de oroliga tankar hvaraf han uppfylldes, kunde han icke tillsluta sina sinnen för intrycket af det sceneri som hans ögon betraktade. Det var ett af dessa storartade landskap, hvar