Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1869, sida 3

brutna af ännu längre tystnad — en namnlös oändlig sällhet, hvilken man så kort tid känner för att sedan för alltid sakna. Två månader törflöto under denna fortfarande extase. Men de lyckliga äro sällan försigtiga. Henriettes och Louis förhållande blef med hvarje dag ömmare och väckte slutligen grefve de Neracs misstankar. Några förstulna blickar, några i förbigående uppsnappade ord förklarade allt. Den gamle grefven ville utforska sin neveu och denne gaf genast tillkänna sitt beslut att gifta sig med Henriette, så snart han dertill vore i stånd. Onkeln insåg att alla föreställningar skulle vara förgäfves, och han ansåg som en pligt att omintetgöra den mosallians, som hotade att vanära hans familj. Grefve de Nerac var en man af stränga aristokratiska tänkesätt, stolt, fåordig och obeveklig. Han skulle uppoffrat hela menniskoslägtet för sitt stamträd. Han tog genast sitt parti. En morgon satte han sig i sin vagn jemte Henriette, under förevändning att besöka några grannar, återkom, ensam, efter tre dagars förlopp, ech tillkännagaf för Louis att hans älskarinna gått i kloster för att icke mer tillhöra verlden. Den unge mannens första rörelse var ett utbrott af vrede. Han förebrådde grefve de Nerac hans hårdhet,