Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1869, sida 3

nångs-, banfåoch beskattnings wåsendet; besparingar uti rikets administration etc. på det att, den personliga idogheten under friare former, må finna ftörre luft och säkerhet till förkofran, anseende fig befolkningen i dessa orter dermed hafwa spårat botemedlet mot de allmänna befymren, För winnande af detta mål, bar hes dem genom s. k. follmöten, det enkla sunda förnuftet sökt fia en utmäg, att medeljt den allmänna meningens d. ä. opinionens, understöd, söla fortare Des forora allmännyttiga frägors afgörande genom tet annars tungarbetande statsmaslineriet — witsordande i sammanbang härmed, en förändrad röftffala, der kapital och egendom i sig sjelf, skulle erhålla minskad afgörande stämma wid ins om kommun och stat företommanre allmänna frågor. Jngen kan bestrida nyttan af sådana folkmöten, ver alla samhällsklasser förs enade uti fosterlänrskt intresse, föka pe mensamt råd och utbyte af tanfar, Iles vande till sammanjemkning af olika enslildta intressen til gemensamt bästa. Til och med ten ofunnigafte och mest betryckta, borde här, genom frågors af handling rörande grunden till, och meds len för afhjelpandet af sitt obestånd, hemta lifwande förhoppning till ett bättre och höjas till större sielfwerksamhet pe nom medwetandet om delaktighet i och underhållandet af, en opinionens matt, inför hwilken — envajt bundet af ans ständighetens, ordningens och aktningens för andras äsiater, fordringar — bes trycket kan framställa sina klagomål och finna fin bästa målsman. Det tyckes wara obestrirligt, att sådana folkmöten måste höja fosterlandskänslan, werka bes tryggande för sjelfwerksamheten, utgöra ett hinder mot för det allmänna skadliga, i smyg löpande egoistiska och egennyttiga intressen, sprida nya lifskrafter öfwer nation och såsom redan nu, bärande wittnesbörd om att folket börjat önska — ega wisshet om en framtid. Med kännedom om ten liknöjdhet, hwilken i allmänhet hos oss röjes mid iattgifwandet på allmänna frågor — mås ste man owilkorligt lemna fin odelare högaktning åt de folkrörelser fom i for sterläntstt syfte från de förra orterna försports, få mycket mera, fom folkets dwala räknat sekler oc) vet fom kunnat afbryta en sådan sömn inom landets mest odlade och befolkade trakter, måste wara ett ord i sanning, nog kraftigt till wäckelse och efterföljanswärdt exempel uti öfriga delar af landet. Den ringaste eftertanka säger oss att folkmöten är enda medlet för folket, att göra fina behof hörre, att dess beslut, såsom yttringar af tidens forskande, ti dens förståndsbegrepp, flertalets med borgares wilja — och med dess utwägar, att göra fig förwissad om fina rifsdapaombuds öfmerensftämmande åsigter — äfwen måste kunna och skola winna ef: terrättelse, och att såleres opinionens dom år en dom i högsta instansen. Men den säger oss äfwen, att om så skall blifwa, desto större samwerkan, desto större betänksamhet, desto högre nödwändiahet, att söka tänka redigt och aöra sia klart, först hwad man will och fedan huruwida de medel man för utförandet wälja, werkligen afse och äro ledande till, det mål som åsyftas. Utgör säleres nu hufwudmotivet och