Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1869, sida 2

endet. Slutligen nalkades Henriette sitt 10:de år, den tid då arrendatorn lofvat att taga henne i tjenst. Marine anfölls af kopporna, hvilka då härjade landet; sjukdomen gjorde så snabba framsteg, att redan på tredje dagen allt hopp var ute. Den olyckliga modern dog, sedan hon, för att icke sätta sin dotter i fara, nekat sig glädjen se henne; och hon anförtrodde henne, med en rörande bön, till dem, som befunno sig vid hennes dödsbädd. Alla öfverenskommo att icke öfvergifva henne; men då intrycket från detta dödens läger försvunnit, glömde alla sina löften, utom Pierre Laffut. Hos honom vistades hon intill sitt tolfte år, delande sin beskyddares fattigdom, hvilken icke hans tjufskytte kunde förminska. Brödet var knappt och utsigterna mörka för begge. Vid denna tid fogade händelsen att den gamle grefve de Nerac blef den unga flickan varse och han erbjöd sig att taga vård om henne; Pierre samtyckte och från detta ögonblick vistades Henriette på det grefliga slottet. Ställd på denna nya plats, visade hon snart sina utmärkta förståndsgåfvor och grefven, som förvånades öfver hennes lifliga intelligens, lade förökad vigt på hennes uppfostan. Ett slags kamratskap uppkom mellan henne och grefvens neveu. Dylika förbindelselser voro på den