pressen på ett genomgripande sätt toge saken om hand. — Den sorgligt ryktbare kyrkoherden i Hestra od Gryteryd M. Paimgren, berättar Nya Wexiö-Bladet, inställde sig werkligen den 12 dennes till förhör inför konsistorium härstädes, derwid han, förklarande fia helt ech bället eslyldig till de swåra förbrytelser man fört bo nom till last och med ransakning af hwilfa det i allt fall ide tilllom den edlesiastika myndigheten att taga befattning, till bemötande af en del förfams lingsboers begäran om hans afsättning från prestembetet lärer företett ett slags intyg om sin oskuld, undertecknadt af ett större antal bland socknemännen, hwilla i sammanhang dermed sägas ha uttalat den önskan att få behålla bonom fåfom deras själasörjare. Wid sädant förhåls lande, och då kronobetjeningen i hans hemort ej ansett sig kunna på grund af gångse men obestyrkta rykten om brottslighet draga honom till förhör inför werltslig domstol, hate konsistorium, i det outredda och på all laga bewisning blottade skick, hwari brottmölsfrägan för närwarande befinner fig, ej annan åts gärd att wirtaga wid förböret än, såsom ock lärer skett, suspendera mannen på en månats tid för hans sjelfråtighet att utan begärd och erhållen tjenstledigbet aflägena fia ur församlingen för en tid af flera weckor. Begripligtwis mar den rilekunnige prestmannen under sitt torta besök härstädes denna gång före. mål för en temligen allmän nyfikenhet. Då han fram på aftonen begaf sig till jernwägsstationen för att återwända till sin församling, omgafs han af åtskilliga mer och mindre närgångna nyfikna per: soner, hwilka ock famtare fia omkring honom i tredje klassens wäntsal, der ban en stund uppehöll fig i afwaktan på signalen till tågets afgång. Åsterstär nu att fe om ide något nytt uppslag fom mer att ske i denna af tirningspressen hittills näftan ensamt behandlade brotts mälshistoria, och om ide kronobetjeningen i Westbo skall låta sig angeläget wara att bringa fullständigt ljug i dens na ohyggligt mörka sak eller om alt skall bero wid konsistorii nu widtagna åtgärd. — Nöden som störst, hjelpen som närmast. En tansk tirning berättar följans de wackra historia, en bit werkligt hwardagslif: — Häromdagen fatt en wälmående man i Köpenhamn sysselsatt med något arbete i ett rum, fom låg utåt förstugan. Bäst han fatt der, förekom det honom fom om någon ftode och fumlade på dörrlåset, hwarföre han fakta smög fia fram till dörren och öppnade den plötsligt. Utanför stod ett temligen wälklädt, medelälrers fruntimmer, jom blef få förlägen, tå rörren öppnar des, att det war lätt att fe att hon hade dåliga afsinter. Hon fattade fia emellers tid och frågatde efter br N. N. Det är jag, blef swaret, mwar få pod och stig in.7 Hon krusade först, men måste slutligen beqwäma sig till att tomma in. Wår man bad henne höflingt fitta ned och frågade hwad hon önskade af honom. Nu först började den obefanta att bli viftigt förlägen. Sedan hon en lång stund pratat hit od) rit, förtlarade hon att alltsammans more ett miftag; ty den br N. N., fom hon wille tela wid, wore en helt annan person. Det är nog möjligt, fortsatte mannen, ty jag be