Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1869, sida 2

för sin fästmö, att han skulle resa bort på åtta dagar och att denna resa skulle blifva den sista. Marine afvaktade de åtta dagarna; men han återkom icke; ännu åtta dagar förflöto. Hade han blifvit fängslad? Hade han flytt? Hade han kommit på hafvet? Alla den unga flickans forskningar efter sin fästman blefvo utan påföljd, och den enda visshet hon kunde erhålla, var, att han för alltid var förlorad för heune. Smärtan betog henne i början all annan tanke än den på döden; men hon skulle blifva mor; de omsorger, hvilka hennes barn behöfde, skingrade hennes förtviflan. Hon beslöt att hos detta barn söka sin tröst, eftersom hon förlorat sin lycka. Henriettes födelse hindrade icke Marine att qvarblifva vid gården. Man skulle med svårighet funnit någon så trogen och arbetsam tjenare; intresset ingaf öfverseende med hennes fel. Hon anförtrodde sitt barn åt Pierre Laffuts faster, hvilken, jemte denne sednare, bebodde en ensam koja vid Tremblaie. Henriette uppvexte der, så att säga, under skyddet af de blickar, som Marine hvarje dag fick tillfälle att sända henne. Mellan barnet och modren uppstod det ömma förhållande, som alltid frånvaron stegrar. Då de endast förstulet kunde råka hvarandra, upphörde de icke att längta efter återse