hans förehafvande. Hon hade likval på förhand genomskädat hans plan. Det var en varm dag, solen brände och den sandiga väg, som Marquard hade att tillryggalägga, innan han uppnädde sitt mål. Horsens, erbjöd föga skugga. Han hade icke föreställt sig resan så besvärlig, han erinrade sig den tid, då han hela dagar ströfvat ikring i skogarne vid Mindstrup. Han hade blott glömt, att han sedan den tiden blifvit gammal. Mot aftonen uppnådde han Horsens och inträdde hos en guldsmed, för att tillbjuda honom sin bägare till köps. — Hvad behagar ni, käre man? frågade den lille guldsmeden. Jag tycker att jag sett er förr. År deticke ni, som nyligen erhållit en hofmästarebefattning på Bolur? Marquard studsade; han begrep icke, huru man kuude förvexla honom med en hofmästare. — Ni misstar er mästare! svarade han sedan i mild ton; jag är hvarken hofmästare eller tjenare, utan en fri adelsman, som är kommen för att föreslå eder en handel om denna bägare. Guldsmeden tog bägaren, pröfvade och vägde den och fortsatte ännu en stund sina undersökningar, under det han då och då öfver sina glasögon kastade en forskande blick på Marquard. — Godt arbete, yttrade han efter