Norrländska Korrespondenten – 27 april 1869, sida 3

Jnsändt. Rommisfionärer. Under ofwanstående rubrik förefoms mer i Norrländska Korrespondenten för ben 13 i denna månad en utur M. H. o. S. T. intagen artikel, hwilken wittnar om huru mycken werklig smörja jemwäl i afseende på innehållet af det tryckta, stundom kan bana sig wäg till presseu, bland det myckna goda, fom der utan twifwel återfinnes. Den förgrymmade författaren, hwars wredes skålar egentligen synas hafwa blifwit utgjutna öfwer tjenstemännen i Malmötrakten, utgår ifrån den, uti Kors respondenten med fetstil uttryckta satsen: latt folket är herre och löngifware, men tienstemännen folkets tjenare och löntas gare, samt tillkomne endast för folkets stull. Härwid torde först funna frå gas om ej tjenstemän också äro att anse för folk, eller om författaren will räkna dem till djuren? — Eter skulle de fans ste wara fina egna tjenare? — Slulle åter författarens mening mara, atttjens stemännen äro att förlikna wid drängar och alla andra mid husbönder, få får anmärkas att förhållandet af husbonde och tjenare grundar fig på ett friwilligt aftal emellan twenne personer och der ett sådant aftal ej finnes, eger ej heller något tylikt tjenstehjons förhållande rum. Tjenstemännen hafwa ej med fjol: fet, än mindre med enffilva medlemmar deraf, ingått något tjensteaftal; tjenftemännen äro nemliaen ftaten8 tjenare, emedan be, genom den utaf folfet, mes celst dess representanter, tillsatta ftyrelfen, blifwit antagna att werka för ftas tens ändamål, fom just är folkets wäl. — Ckulle man likwäl wilja kalla tjen. stemännen follet, i stället för statens tjenare, få är detta dock något helt ans nat, än att hwarje tjensteman skulle wara hwarje annan enskild persons tjenstehjon, hwilket wore en ren orimlighet, emedan deraf skulle följa, att tjenaren under wissa wilkor egde t. er. rätt att arrestera sin husbonde, att utmäta hans egendom, döma bonom af med lifwet, sätta in honom på watten och bröd, hålla honom till twångsarbete, etc. etc. Att tjenstemännen tillsättas för folkets skull, kan nog wara sannt och att folket derföre, med rätta, bidrager till deras aflöning, likaledes, men deraf följer alldeles ide, att de äro att anse för tijensstehjon, ty då skulle de äfwen wara skyldiga att fullgöra folkets befallningar, hwilket skulle göra all styrelse omöjlig, emedan folket på det ena stället icke will hwad folket på det andra stället will, hwarföre folket äfwen måst uppdraga åt wissa sina egna medlemmar att stifta lagar, regera, döma, upprätthålla ord: ningen etc. Någon tjenftemannadefpos tism finnes icke och fan ide finnas i ett lagbundet samhälle; finnes der nägon despotism, så ligger grunven dertill uti den af folket, genom dess representanter stiftade lagen, och får folket säledes derföre skylla fig sjelft. Missbruk af tjenr stemän liksom af andra funna lagligen åtalas, men fwårliven är ret tjenftes männens fel om lagarne äro felaktiga. Att tjenstemännen, såsom författaren så wackert uttrycker sig, gripa sina löner ur folfets fickor är en uppenbar ofans ning, hwarföre wi derpå ej wilja spilla några ord. Anwäntet af uttrycken tjer