Norrländska Korrespondenten – 27 april 1869, sida 3

Sstone väl vara, fortfor efter några ögonblick fadren, liksom hau med denna tro sökte lugna sig sjelf. J kännen säkert hans namn, sägen mig det, jag besvär eder derom, är han af adel? Hvarför tigen J? Tala, min son! jag befaller dig det? — Han är af borgerlig härkomst, svarade Erland tvekande. — Nej, nej! vi veta ännu ingenting med bestämdhet, bifogade Ingeborg, då hon såg den verkan, det sista ordet frambragte hos mannen, vi hysa blott en förmodan. — Och mot hvem är den rigtad? Låt mig till fullo veta min olycka. — Mot sonen till den rika krämaren Michel Skau, dernere i Lerbäck. Han brukade hvarje år vid terminstiden komma hit, som du vet, för att lyfta sina räntor hos oss: han såg Anna och talade gerna med henne. Under den vilda och lidelsefulla smärta, som hvarje Marquards drag förrådde, under det hans läppar skälfde och svetten perlade på hans panna, förnekade sig ej hans ädla natur; han kämpade för att synas lugn och tryckte Ingeborg till sitt bröst, i det han hviskade: Hon lemnar sina gamla föräldrar, hon gifter sig med en vanbörding — den olyckliga! (Forts.)