Norrländska Korrespondenten – 27 april 1869, sida 3

— Hon kommer aldrig tillbaka, återtog han med klanglös röst. Ingeborg utbrast i tårar, hon reste sig upp, lindade båda armarne om Marquards hals och hviskade sakta: — Sansa dig, Marquard, var en man, som du alltid varit. Gud har låtit många bekymmer falla på vår lott, och detta sista är det svåraste. Vår dotter är borta, hon har flytt och efterlemnat detta bref, fyra rader, hvari hon för alltid bjuder oss farväl. Marquard syntes vid dessa ord såsom förstenad; en namnlös smärta genombäfvade honom, hans blick sväfvade vildt mellan Ingeborg och Erland. Båga tego; i deras sänkta blickar, som fruktade att möta hans, läste han bekräftelsen på sin olycka. — Flytt, upprepade han med ljudlös stämma; min dotter, Marquard Tranes dotter flydd? Med hvem? — Läs sjelf hvad som står i brefvet. Frun lemnade honom ett bref; den gamle ädlingen öppnade det och läste: yJag vill att J blott skolen förhanna mig, derföre förtiger jag hans namn. Blott detta ännu: I afton är jag hans vigda hustru inför Gud och menniskor. — Men hvem är denna karl? utropade Marquard. IIvem är han och hvarför han J så länge förtegat min olycka för mig? Ingeborg och Erland svarade ej. — En adelsman måste han åtmin