Norrländska Korrespondenten – 20 april 1869, sida 3

och mitt arf; man har måhända redan gjort mången ondskefull anmärkning om mig, men det är ändå en verklig godhet som vederfarits mig och jag skall ej fråga efter andra menniskors förtal. II. Med tiden blef jag förtrolig med tanken på min rikedom; förvåningen öfver Jacob Holtzmanns testamente, mitt arf, och den okände systersonen lade sig småningom. Jag fick naturligtvis höra mången föraktfull anmärkning öfver vilkoret för mitt arf, men jag var beredd derpå, oaktadt det ingalunda var behagligt att af lumpen afund höra dylika anmärkningar: Ja, miss Werner, det har äfven sitt goda med sig att inte vara vacker, eller hur?) Se der det fruntimret, som fått ärfva derför att hon är fulb m. m. Men alltsammans försvann efter hand och upphörde slutligen helt och hållet. Jag åkte nästan hvar dag ut med min mor och hade den outsägliga glädjen att dagligen se hennes helsa förbättras. Vi kände oss nu outsägligt lyckliga, emedan vi voro befriade från armodets tryckande bekymmer. Min far kände sig både lättare. och friare; hans förut tillbakasatta ställning och den brist, som deraf för hans familj uppstod, hade nedtryckt honom mycket. Det vanhederliga handlingssättet af en man, för hvilken han iklädt sig bor