Norrländska Korrespondenten – 9 april 1869, sida 3

rerna för destridandet af utgifterna för sattigförsörjningen mera årligen, på fam ma gång bettlandet, i stället för att mins skas, öfwer allt inom landet torde wara i tilltagande. En stor del löst arbetsfolt, fom want sig wid ett kringstrykande lätt. jefullt lif, kunde och borde återföras till ordning och werksamhet; men ide lärer man genom tillämpningen af nu hållande fattigmårdg-förordvning funna komma till detta önstwärda mål. Skulle åter den under år 1846 utfärbade stadgan angående förswarslöse och till allmänt arbete förfallne perfoner noggrannt tillämpas, befarar jag följden blefwe att rikets redan förut strängt ans litade fängelser ide skulle tunna iurtyme ma tem, fom till ve förswarslöses tafs äro hänförlige. Man har dessutom — och detta ide utan skäl — ofta hört ifrånasättas, med hwad rätt dessa få kallade förswarslöse personer af staten blifwa beröfwade friheten och såsom brottslingar behandlade. Aut för stor omständinhet skulle erfor drag för att endast antyda te flera ors saker, fom werfa till paunperismens tills wext och tilltagandet af tiggeriet i lane det, om hwilka orsaker meningarne i allt fall äro mycket delate hes tem, fom eg nat uppmärksamhet åt förewarande åmne; och lika delade äro äsigterna angående de medel och utwägar, som böra anlitas för afhjelpande af det öfwerklagade onda; men temligen ense åter torde man wara derutinnan att en grundlig och genom gripande revision af wår fattigwirdelage stiftning och i sammanhang termed ftående förortningar påkallas. Då hwarje focken å landet och hwarje stad nu har skylrighet emot den fattige, få will vet synas fom äfwen denne, i förhållande till krafter och arbetsförmåga, borde hafwa wissa åligganden emot fom munen och samhället. Så fynes emeller: tid förhållandet ide wara. Wisserligen tillägges fattigwårds styrelsen målsmansoch husbonderätt öfwer dem, som åtnjuta full fattigförsörjning; men om ock denna husbonderätt kunte wara af någon betydelse wid den tid, då i förewarande ämne ulfärdate förordningar utkommo, få är detta numera icke förhållandet. Då hjelp och understöd i hemorten förwägras sårana personer, hwilka icke wilja eller icke lunna arbeta, begifwa sig desfa under bettlande till närmare eller fjermare trakter, stundom qwardröjande der, hwarest utsigter för en tillfällig lätt arbetsförtjenst yppa fia, hwilket förhållande åter föranleder till långwariga rättegångar fattigwärds styrelserna emellan angående den kommun, fom bör anses sasom rätta hem och förförjninggorten för den hwilken warit i behof af understöd. Den socken eller stad, som dömes att försörja sådan person eller familj, om hwilken rättegång fortgåätt, anser ftundom — och detta på giltiga skäl — det lemnade underhållet efter någon tid kunna indragas för att förmå den, som deraf warit i åtnjutande, till nyttig Werk. samhet, men denne, wan mid lättja och sysslolöshet, föredrager att genom bettlande staffa sitt uppehälle samt förökar fålunda snart ånyo de kringwandrande tiggarnes antal. Jcke heller saknas exempel derpå, att en eller annan kommun under någon tid å andra orter underhållit fattiga far miljer för att, hwad jemwäl lyckats,