Norrländska Korrespondenten – 9 april 1869, sida 3

närmaste vägen till poliskammaren — men han valde likväl icke den. Nästan omedveten och kort innan han uppnåädde den, vek han af in på en sidogata, hvilken, äfven den, förde honom i samma rigtning, men dock på en liten omväg. Det var visserligen blott ett par minuter, han derigenom vann; men vid minuter höll han sig nu i sista ögonblicket fast. Och han skred vidare och vidare framåt — än på den ena än på den audra sidogatan, och förvånades dervid öfver att hans samvete, som i långa åratal hade plågat honom så, att han slutligen afsade sig allt, blott för att nedtysta den fiende, som gnagde i hans inre, just i dag och i denna stund teg och ej mer gjorde honom de ringaste förebråelser. Var det måhända derför, att han var så nära uppfyllandet af sin pligt — så nära, i sjelfva verket, att han nu redan kunde igenkänna gaslyktorna, som brunno utanför poliskammaren, och verkligen äfven gick direkte dit fram. Men två polisbetjenter mötte honom i samma ögonblick — och vid anblicken af dem greps han åter af förskräckelse och vek hastigt af in på nästa gata, för att endast ännu en gång rigtigt hemta andan. (Forts.)