Norrländska Korrespondenten – 9 april 1869, sida 3

Men — hvad skulle han göra med sina penningar? Det vore bäst, att han förseglade sin plånbok, för att sedan öfverlemna den till domstolen. En af vexlarne, hvarmed han ville hjelpa den olycklige skogvaktarens efterlemnade anhöriga, gömde han i bröstfickan — penningar för sina närmaste, aldra nödvändigaste behof behöll han äfven, och nu — du gode Gud, du gode Gud, det började redan blifva mörkt, och han kunde alls icke förstå huru han kunnat behöfva så lång tid till detta — nu var också det sista ombesörjdt, som han hade att uträtta, och han kunde utan vidare omständigheter anträda sin tunga vandring. En i sanning tung vandring! Hans fötter voro som af bly och han kunde knappt flytta dem från marken; ja det tycktes nästan som om han ej mer hade någon egen viljekraft, så drogs han från hotellet ut i staden och mot sitt mål. Honom sjelf kände numera ingen; derom hade han redan öfvertygat sig, då han under vägen träffat åtskilliga bekanta, som gått honom förbi. Men hans minne bade förblifvit friskt och lifligt, under alla de långa åren, och han vandrade genom gatorna så, som om hans fot under hela denna tid ej hade beträdt någon annan mark än just dessa gator i födelsestaden. Han kände derföre äfven noga den