Norrländska Korrespondenten – 2 april 1869, sida 3

ur handen och nedföll på marken — och nu först förstod vildbrädstjufven hvad han gjort, hvilket förfärligt brott han begått och hvilket straff han ginge till mötes. Men var mannen verkligen död? Han tänkte i detta ögonblick alls icke på flykt, han ville blott ha visshet om huruvida ett mord blifvit begänget — hvad han sedan skulle företaga, det visste han sjelf icke. I verklig dödsångest sprang han fram till sitt offer: mannen låg på ansigtet, han hade fallit framstupa, och bakpå rocken, helt nära ryggraden, hade han ett hål efter kulan, och klibbigt blod satt derikring. Han vände honom om! Barmhertige Gud! kulan påträffades invid hans bröst, tätt invid hjertat. Den hade således gått midt igenom — af ett sådant skott måste döden ovilkorligen följa. Hvilken förfärande tanke! Fattande sin bössa, rusade Merkel i vild flykt inåt skogen. Han tänkte nu ej vidare ett ögonblick på hjorten. Han ville endast komma bort från denna förskräckliga plats, och först då han uppnådde fria fältet påminde han sig Hasenmiller, vildbrådshandlaren, som han väl icke kunde låta vänta hela natten. Han skyndade nu till väderqvarnen och gaf der det aftalade tecknet. Vildbrådshandlaren infann sig strax, men