Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1869, sida 3

heta läpparne. Modern gick för att hemta friskt vatten ur en brunn, som låg vid andra ändan af gården. När hon kom ut i den kyliga nattluften, såg hon soldaterne, hvilka höllo vakt kring det till fängelse förvandlade hunndstallet, och medlidsamt tänkte hon på de fångne, hvilka, enligt hvad hon hört af den unga negrinnan, skulle dö i morgon, emedan de kämpat mot slafegarnes förmenta rättigheter. Kanske finnes ibland dem tyskar, landsmän, hvilka, liksom hon sjelt, utvandrat för att söka lycka, och nu gjorde tjenst i nordstaternas armk. Hon hade fyllt sin kruka och ämnade återvända, när plötsligt en stor hund sprang upp på henne och hon drog sig förskräckt tillbaka. Hundarne vid plantaget kände henne noga och voro alltid smeksamme när hon nalkades dem; hvad betydde då denna hunds glädjeyttringar och hans höga hopp, för hvilka krukan slogs i bitar, då han lade framtassarne på hennes axlar och slickade henne i ansigtet. — Store Gud, det är Caro! utropade hon, darrande af glädje, när hon igenkände det trogna djuret. Som en blixt genomfor henne den tanken, att Knut ej kunde vara långt borta, och denne tanke följdes omedelbart af en annan, nemligen att han kuude befinna sig bland fångarne i hundstallet, och i