Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1869, sida 3

totalförbrulningen af kol oc tofs till 22,500 Schffl. (7,500 t:r) dagligen; mattenförbrulningen under samma tid är 200,000 k. fuss (236,938 fw. k. fot). — Tryåfrihetsmålet mot Nerikes Alle: banda. Utgifwa ren af Nerikes Atlehans ra, br Arvid Gumeeliug, har blifmwit fris känd i det af prosten Forssell i Mellösa mot honom mädta trvafrihetomålet. Or Forsseu dömres till 25 rer böter. — Kristina Nilsson i Amerika. Tid ningen New. Jork Harald för den 26 sistlicne Februari berättar, att hr James Jill, fom på en gång gör stora affärer i jernwägapapper oc är egare af tet nya Grand Opera boufe i Newyork, genom fin agent i Paris afslutat kons trakt med fröten Kristina Nilsson om att under nästa winter uppträda å bang teater. Engagementet skulle gälla för 7 månader mer 20 uppträdanden i bwarje månad och ett honorarium af 72,000 ror pr månad efter 3,600 rdr för hwarje afton, tillsammans representerande ten lilla nätta summan af öfwer en half million rer. Dessutom erhåller hon fritt vivre och logis för fia och fin betjening, berälnad till 13 (12) personer. — Strandning. Engelska ånafartyget Carorec bar fött på arund på Falsterbo ref, men, enl. sern. underr. kommit flott. — Om lyxen hos borgerligt folk strifmer en Stockholmskorrespondent till Jönk.Posten följande li:a wålgrundade fom ffarpå sanningar: Under det mårt land ligger tryckt och nedtyngdt under bördan af oerhörda ffulder, och fattigdom och brist herrska i heta rilet, är det i sanning djupt smärtsamt att fe huru en öfwerdådig lyx i kläder och lefnadswanor allt mer och mer griper omkring fig. Wårt jern, wårt silfwer och wåra stogar skickas till utländningen för att utbytas mot siden, win o. s. w. Om de rika och förnäma leswa wid ett godt bord, om deras tlädsel bär prägeln af rikedom och elegans, är derom egentligen intet att föga, synnerligen om den inhemska industrien dermed uppmuntras, men att wåra borgaredöttrar, rätt tarfiiaa od) fattiga borgaredöttrar, med den nya fröfentitelu äfwen skola uppfostras fåfom grefwinnor och hafwa samma wanor, fam ma dyrbara klädsel som de, under det de sakna deras ställning och förmögenhet, är i sanning ett sorgligt tidens tecken. Modersfäfängan fröjdas åt dottrens sänga fidensläp, hennes dåliga flint på pianot och några fransyska frafer, under det hon före gäter att lära henne qwinnans förnämsta fallelse och dygder — att blifwa en dug lig husmor, en tarflig oc sparsam hustru. Min dotter passar icke att bli borgarhustru, dertill har hon fått för fin upp fostran — dertill har hon för stora pre tentioner. Ja, få heter det. Man har lärt henne att wara fin, Modern, elegant; att wara salongsdam med ett ord, men man har förgätit lära henne laga mat och bata bröd. Man leswer i i inbillnins gens werld och tror på fullt allwar att unga män wilja hafwa änglar att förljufwa deras blifwande hem, då werkligheten är den att de behöfwa hustrur, tarfliga, älskliga hustrur, fom sätta högre wärde på att studera konsten att lefwa efter mannens inkomster än efter modjournalen. O, om aflla desfa oförftåndiga wisste hwad lycka fom ligger uti att ega ett eget, om ock aldrig få tarfligt hem, der blott lärleken oc friden ba, få tror