Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1869, sida 3

nya krafter. IIon sjönk snart, fasthällande Annie i sina armar, i en djup sömn. Tidigt följande morgon blef hon väckt af en ung negrinna, som sade att hennes herrskarinna väntade henne. yerrskarinna h det ordet for som ett dolkstyng genom hennes hjerta — hon, den fria frisiskan, en slafvinna! Nu först kunde hon komma till full insigt af sitt förfärliga öde och, vridande händerna, nedsjönk hon på sina knän, i det hon utropade: Barmhertige Gud, låt mig dö! Då träffade det gråtande barnets röst hennes öron och hon tillade med häftighet: I — Henne skola de ej taga ifrån mig, jag vill fördraga allt, men mitt barn lemnar jag aldrig! Lugn och undergifven följde hon sin ledsagerska. Mrs Richards var ej någon dålig qvinna, blott bortskämd och illa uppfostrad ifrån sin första ungdom. Hennes lynne omvexlade hvarje ögonblick och hvarje motstånd kunde reta henne ända till grymhet. Lyckligtvis befann hon sig denna morgon i bästa sinnesstämning och emottog säledes den nya slafvinnan med mycken vänlighet. Mrs Richards hade länge önskat en slafvinna, som förde nålen med skicklighet och kunde gå henne till handa vid toaletten, på hvilken hon använde mycken omsorg. Denna omständighet hade Anna Maria att tacka för den lyckan att till