)onom AU VIVILLEL OSUNA 1. 11, äger det samma wärde som rå han tals lade mig till Hamburg för hand oc) hang jamiljs betryngelse mot total undergång, vå handlade han ide få, men kanske tänfer ban olifa tider olita seder, men min mening är att få lång tid är sedan dass ide passerad, än att hwad vå ansågs för rätt bör kunna tupa äfven nu. I Gör tu G. uppmärtjam på hwad jag härom yttrat, jag fan wisserligen och beklagligaen ej åberopa mig hang Pharis I seiska fulkemligheter eller fläctfria rykte runtt omkring ven kända werlten, twärtom har jag mast åtnöjas med en lita netstänlt charaltair fom ett trutstäntt ansigte, men atrotts ret alldeles för goda minne jag besitter, lan jag omöiligen påminna mia att jag hantlat i strid mot ett gifwet löfte påkallad eller opåkallad tillförsäkran — — — — — — — Jag will nu ej längre trötta dig med detta skräp, utan tillägger Mott att om I ej G. tager förständet till fånga och håller fig ständigt begripligt att jag ej will fpela hang tjufpojfe derför att han från början bewisat mig ett förtroende, fom wäl jag men ide han bör idvista, utan deremot tackar både fin Gud och mig att han har en fåran rädtningeplanka fom Nywik, få hunner han sten, och i få fall har han ypperlig lägenhet att öfwa sig på de ofullbordade terrasserna på Nywik. Lef wäl och helsa wänliaast och hjertligast te dina från din lika tillz gifne wän C. G. H ESdherman. och mille Guntrum anfe att slutorren i brefwet skulle antyda Schermans afsiat att låta Guntrum för fina utlagda be: tydliga penningesummor till slut befoms ma endast Nywiks ångsåg men ide te skogar, fom gifwa något wärde åt an: längningen. Härå genmälres af Scherman: Han hade i lefwernesbeskrifningen widrört fi na hufwurfaktiaafte lefnarsöden och skulle ban hafwa inlätit fig i en fullständia be: strifning på hwad han under sin högst mångskiftande lefnad erfarit och handlat skulle han blifwit wirlyftigare än lämpe ligt warit; för 23 eller 24 år sedan ine nan han fom till Norrland hare han lägrat ett bättre fruntimmer, fom han låtit fyrttaga säsom fin buftru oc till sig tagit vet af henne södta barnet, fom ban låtit uppfostra såsom andra fina barn, men att han af Göteborng fonfistorium erhållit skiljobref från denna person innan han trärde i äftenskap med fin ännu lefwande hustru; någon bag under fin wistelse i Sunt swall hare han i sällstap med en bel mängd bekanta af lättsinne och öfwertåd och på skämt för att wisa fin sticklighet i skjutkonsten med en mindre pistol, hwars fula framrrefs endast af knallhatten, welat skiuta genom ren på omkring tio alnars afstånd stående handelsagenten Gottels påhafde hatt men skjutit miste få att kulan genem trängt slinnet å Gottels bufwur skål samt stannat mellan skinnet och benet, utan att denne deraf haft annat men, till bes wis hwarpå Sherman yttrade ret Öots tel tagen efter denna händelse hos Sher: man spisade mitrag; och slutligen, bes träffande skrifwelsen till Luttropp, i bwilfen med bolstafwen G afsåas Guntrum, hade denna skrifwelse hufwudsakligast till syfte att yttra deltagande uti Luttropps missöre att hafwa gått miste om anftåll: ningen hos Guntrum och att Sherman med slututtrycken i strifwelsen ide haft den af Guntrum förmodade mening. På dertill gifwen anlerning förklarare Scherman, att han här ifrågawarande dag ben 28:de sistlidne Januari warit fullt revig och wid sina finneng fulla brutintilldess revolvern klickat mid försöket att aflgssa stottet mot Banges hufwud. Nklagaren anhöll nu om wittnegfjörhör med postmästaren Herman Lohman, hwarpå Guntrum begärde att jemwäl fjerdingsmannen Johan Själander och bemmansegaren Erik Jakobsson, båda i Granwån, måtte såsom wittnen i saken höras; och fom jäf mot desfa nu till ftädeswarande persener ide anfördes eller kunde utrönas, så fingo de framstå och aflägga sanningsed, derpå de erinrades om etens wigt och betydelse samt hörs des hwar för sig, omtalande de 1:o Lohman: Klockan mellan 9—10 före mirdagen Thorsdagen den 28 sistl. Januari hade Scherman besökt Lohman och derwid yttrat fin önskan att få träffa i samma gård boende tottor Charlier