Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1869, sida 2

Utan tvifvel skulle de genom detta oförmodade anfall öfverraskade bofvarne låtit deras byte fara och gripit till flykten, om ej en tredje kamrat tillkommit, som sträckte honom sanslös till marken. Rånet hade lyckats och skurkarne rådslogo hvad de skulle företaga med Knut, som stått gömd i närheten och lätt kunde igenkänna någon af dem. Att döda honom var farligt, ty om hans lik igenfunnes, skulle skådeplatsen för deras nattliga dåd förlängre tid blifva otjenlig. De beslöto derföre att binda honom och föra honom med sig; kanske kunde den torftigt klädde mannen blifva en välkommen tillökning i deras band. Den rånade, som blott tycktes svagt döfvad af det slag han erhållit, drogo de in iinkörsporten till nästa hus, samt togo genom mörka, trånga gator vägen till sitt fördolda gömställe, dit de medtogo den ännu sanslöse Knut. När Kuut uppvaknade ur sitt sanslösa tillstånd, befann han sig i ett fullkomligt mörker; den smärta han erfor i sitt hufvud tillät honom ej att göra sig en redig föreställning om det som förefallit. Först småningom lifvades ban af den kalla fuktighet, som framträngde till hans kropp, derhän, att han ville försöka känna sig omkring, för att upptäcka hvarest han befann sig. Fäfäng möda! Hans händer voro sammanbundna med starka streck, så