Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1869, sida 2

ler att 10 proc. och dolagets fastställda reglemente att 20 proc. skola ajsättas. till reservfond — är ogrundad. Denna fill: nad androgs wid sednaste mötet crvinringswis först af hr Engberg och sedermera af undertecknad, på grund af den troligen egenhändigt författade och uppfatta, märdefulla skrifwelsens insinuationer mot ett föregående möte, der denna jemförelse enl. Engbergs antagande möjligen funnat Olifwa missförstådd; men androgs (skillnaden) ingalunda såsom någonting besynnerligt. Inom parenthes må dessutom upplysas, att fom skrifwelsen tillegnades arbetare föreningen och mötet ide war någon ar: betareföreningens sammankomst, mottogs och upplästes skrifwelsen mera af tillmötesgående än af tillbörlig skyldighet; och torde således wara beroende på arbetareförenins gen huruwida nämnde skrifwelse skall, enl. å densamma särskildt antecknad önskan, med, som det synes, Anderssons egenhändiga underskrift, bifogas petitionen till stadsfullmäktige. Det war twertom refer. sjelf, som fann det ganska besynnerligt, att undert. lunde anföra någonting sådant (om procent till reservfond) och påstod med bestämdhet att bolaget endast afsatte tiv procent till reservjond samt att reglementet ice heller innehöll, i detta aff., mera än 10 proc., utan att undert. hade läst orätt. Undert. förnetade då fåran möjlighet, isynnerhet som jag jemfört denne paragraf med fam ma paragraf i fomiterares förslag till bo lagsreglemente; men bad, i händelse af ett misstag, om urfäft. Hwiltetdera är då det besynnerligaste? Hwar och en, fom läser 2:dra paragrafen i bolagsreglementet, får denna fråga beswarad. Utan att wilja uppträda till förswar för felaltighet i muntliga uttryck — en sak, fom tywärr fan drabba nästan hwem fom helst och isynnerhet den oöfwade, för att ide jäga otunnige — torde några ovdrös rande hr Engbergs delas, fom refer. ans förer, wara påkallade: Undertecknad tror, att hwarje jörnuftig menniska måste dela den åsigten, att ett ord, som oriktigt fram säges, men af talaren genast rättas, borde få anses såsom utan all betydelse; och en refer., skonande tidningens utrymme och sitt eget anseende för opartiskhet och owäld i det hela, borde fullgöra sitt åliggande, såsom sådan, med noggrannhet oc fanningskärlek. Det är neml. i ögonen fallande att referatet, sä utförligt det än är eller gör anspråk på att wara, återgifwer i öf rigt samtlige talares yttranden på ett fött, att ingen af dem, med vundantag af en torde igenkänna fin egen mening; och huru då finna referatet sanningsenligt? — att icke nämna att på slutet tillfomma — fom det synes — förfåtligt utlastade infinuaz tioner. Här borde undert. måhända afbryta, få mycket mera fom utrymmet såwäl fom fär sarens tålamod härmed ide mera borde tas gas i anspråk; men då det anförda gällt enstildtheterna och hugget tyckes, i sista hand, wara riktadt åt det mera allmänna, torde ännu några ord tillåtas. Det nämndes insinnationer; detta war referatets slutsats War det således mes ningen att föfa komplettera och bestyrka referatets uppgifter med lösa och dertill ogrundade rytten, troligen utspridda af då liga motiver? — Att med anspråt på tillförlitlighet, fom man bör få tänka om ett tidningsreferat, såsom ett amen derunder anföra yttranden, fom föregifwes