Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1869, sida 2

stående. Framför sig i skuggan af utsprånget på en wur, såg han en karl smyga sig, hvars bemödande att hålla sig gömd ej förrådde några goda afsigter. Hastigt trädde Knut bakom ett brädskjul och upptäckte på andra sidan den folktomma gatan en annan karl, som tydligen befann sig der i samma afsigt som den förre. Knut hade vistats tillräckligt länge i Newyork, för att igenkänna det slags tjufvar, som två eller tre till antalet, samtidigt anfalla förbigående framoch bakifrån, sträcka den motsträfvige med ett slag till marken, der de låta honom ligga, sedan han blifvit utplundrad, samt skynda derefter undan sitt rof. Det fanns ej ett ögonblicks tvifvel att det var dylika spetsbofvar Knut hade framför sig. Ilan företog sig derföre att gifva akt på dem, helst det ej syntes rådligt för en ensam person att genom sitt annalkande störa dem. Fastmer kunde han passa på rätta ögonblicket att komma deras offer till hjelp. Efter en kort stund hörde han steg och såg en välklädd man insvept i en kappa komma gatan uppföre. I samma ögonblick blef denne anfallen af bofvarne både framtill och i ryggen. Men innan dessa fingo tid att rikta det slag, som skulle fälla deras offer, hann Knut till stället och högg med kraftig hand tag i den ene af kamraterna.