Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1869, sida 3

— Men, Maria! jag kan icke förstå din far, som så kunde försaka sin ungdoms brud; fortsatte ynglingen. Han älskade henne visst ändå icke sä, som jag älskar dig; ty jag ville kämpa med både jord och himmel för dig och om dig! — O, det ville nog äfven min far! och hade icke löfsalens sorgliga öde så plötsligt åtskilt dem, så — detta är min fars tro — hade hans Maria tillhört honom; men långt har en obemedlad student till den dag, då han kan öppna den egna hyddan för sin ungdomsbrud. Min far erhöll ett resestipendium, sedan han blifvit magister. Skulle Maria vid hans återkomst ännu vara fri, då ville han ila till henne och åter kalla henne sin Maria; men till dess... han ville icke hindra hennes lycka. Den första underrättelsen, som vid hans återkomst mötte honom, var din mors giftermål. O! tänk hvad min stackars far då skulle lida! Och Marias hufvud sänkte sig och en suck höjde hennes bröst. — Och min mor hade icke kunnat besluta sig att gifva min far ett ja på hans länge förnyade böner, förrän din far lemnat Sverige, försäkrade mormor. Men nu får du icke mera tänka härpå! Du måste lefva i ögonblickets lycka, i vår kärleks, vår framtids lycka! O, min Maria! utbrast ynglingen med varm hänförelse. Kärleken hämnades