trate han sig äfwen med ffandalbiftorierna från scenen och kulisserna. Allt detta mer hands under det kammartjenaren, Felix, tlädte honom. Felix war en förträfflig kammartjenare — en tje: nare från den gamla, goda tiden — trogen fom en pukel, en riktigt wänlig själ, men derjemte något tyrannisk, om man blott icke upptog det illa. — Hwad är detta för en rod, Felix? — Den, fom hr baronen skall begags na i dag. — Men jag tycker bättre om den, som jag hade i gär. — Må wara; men hr baron wet icke att wädret ändrat sig. — Det aör ingenting; jag mill hellre ba den andra. — Men hr baron ffall begagna denna. Och leende påtog hr Rothschild ven öfwerrock, Felix räcte honom Klockan 8 motteg ban fina 7 a 8 fer kreterare, och först sedan hela affärskorrespondensen, fom de mertförte till honom, war expedierad, företog han fin privatkorrespontdens. Mot klockan half 9 mottoa ban wanligen någon antiqvarie eller konsthandlare. Han war en stor älstare af kuriesiteter och konstsaker och skall, bland annat, ha efterlemnat en utmärkt samling af dosor. Klockan 11 bes gaf han sig till kontoret, för att der emottaga wexelagenterna. Stundom bes fökte ban terefter någon af de talrila fomitger, i hwilka ban war medlem; men olltid infann ban fia klockan 1 i sitt til kontoret stötande kabinett, för att frukostera med fina trenne söner. Mot tloctan 3 gjorte han, wanligen i wagn, en promenad, från hwillen ban efter en timme återkom, för att affluta fin pris vatkorrespondens och underteckna affärer brefwen, hwilkas innehåll han på mor: gonen bare föreskrifwit. Kl. 5 började ban i jockeyklubben sitt oundgängliga parti whist, äterwände mot klockan 7 för att dinera, och flöt aftonen på någon teater. Regelbundet lade han fin att sofwa klockan mellan 11 och 12. Så mar hand lif ordnat fom en bufwutbo. Hang werksamhet kände inga aränser, mare fia wigtiaa saker eller bagateller. ÄÅnnu nyligen betednate han fina kontoristers owanligt långa uteblif wande från kontoret med de anmärtningswärra och tillifa mellankoliska orten: PBå min ära, jaa bar intet kontor mera; jag bar en öfen. Motfina fon: torister war han färf och lättretlig, och om man pjorte mine af att wilja sätta sig emot honom, skrek ban: För bdjef wulen! här är jag herre! War inwänds ningen riktig, få mergaf ban tet utan swårighet, men först setermera. Till bans kraftuttryck hörde äfwen följande: Herre öppnar ni munnen en ååna till, få kastar jag ut er! Detta må wara något för starkt, men det karakteriserar