Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1869, sida 3

gaste närhet, hoppades få fråssa lika mycket andeligt som lekamligt. — Na, kanske jag då af dig, min Maria, far reda på denna besynnerliga gata, denna underbara alle! ropade rektorn emot sin hustru, du, som är uppfödd här, skall nödvändigt veta dess historia och besynnerlig måste den vara? Maria nästan darrade. I djupa andedrag böljade det höghvälfda bröstet och hon hade svårt att få fram ett enda ord. — Nej, nej, bror Petterson! du får icke gå dina färde! återtog rektorn, i väntan på hustruns svar. Jag tycker att äfven du skulle vara nyfiken att höra löfsalens bistoria? Kom, så sätta vi oss alla tre här på bänken. Maria emellan oss båda, så att vi riktigt kunna fatta berättelsen. Marias stämma är alltid så mild och låg. Hon är inte, som du och jag, van att skrika med pojkar! Maria hade, under detta lilla intermezzo, nägot äterhämtat sig och satt nu på bänken, emellan den äkta mannen och den fordna älskaren. — Det ser ut, som skulle du vara hjeltinnan i pjesen, så rodnande och biyg sitter du der, fortsatte rektorn och betraktade med leende beundran sin vackra hustru. — Ja, Nordin! jag är också hjeltinnan i den lilla romanen! svarade Maria och fästade det vackra, på en gång blyga och trofasta ögat på sin man;