Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1869, sida 4

Om jag förslösar nån riksdaler, oSa hvad är det? en bagatell, Jag har ju Pappas kapitaler, Ack! hvad den tanken gör mig säll, vOch. skulle äfven dem jag mista, ÖSå fivnes en resurs ännu, Lät vara att det blir den sista: Une riche partie payera tout. Så tänker han så stolt i hågen Och störtar sig, blind och frivågen, In uti alla nöjens fart; Men håll! Din blindhet slutar snart. Hans fader god och eftergifven Och svag, ser snart sin ende son Af alla faror tätt omgifven, Men kan ej hållan derifrån, Och Gubben, utaf oro tärd, Gick hädan till en bättre verld, Och ynglingen, som ensam står, Ty modren hvilat många år, Bekommer såsom arf af Far Ett hus, som endast skulder har; Nu blef det tid för karlin att tänka På den resurs, som återstod, Och, hastigt repande sitt mod, Han styrde kosan till en enka, Som både som ett troll, så rik, I öfrigt ock ett troll var lik; Här, tänkte han, skall jag då taga Igen hvad jag förlorat har, Men ofta man sig sjelf bedrar, Då annat folk man vill bedraga, Så utföll saken äfven nu, Ty, när vår man till nämnde fru Stolt och förtröstansfull anlände, Så, kan Ni gissa hvad som hände? Jo! han belt tvärt ett afslag fick; På samma sätt det sedan gick På alla håll, dit han sig vände, Och, störtad ifrån lyckans höjd, Han nu inunder tyngden böjd Utaf bekymmer, blygd och skam Ett lif, rätt uselt, släpar fram. Sedolära. Så bygg din framtid ej på hoppet Om Farös och Hustrus rikedom, Vi ofta, under lefnadsloppet, Detsamma hafva sett — slå bom. Hwarjehanda. En bokbindares lärlcksförklaring. Res tan tu är ordentligt falsad, ett exemplar på velin utan lile, tillika allteles obe gagnad, och företalet till och med ide upp: sturet ännu. Will tu anförtro vig åt mig, älskate bjerta, få skall du ide ånara tet. Jag skall icke flå ria, såsom man wanligtwis brukar göra met rtjackt paps per, utan bara pressa dig måttligt. Jag CW 2 In Ha i orpi nårf HANN