Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1869, sida 4

Höi —— lyckans ostadighet. J lyckans barn, som icke veten Hvad brist och armod säga vill, Ack! visen mig den artigheten Att edra öron släppa till, För att uti en enkel sång Er lära känna lyckans gång, På det att J, ej alltför trygga, Må på densamma grundval bygga; Om den en tid Er öfverhöljer Med allt det goda, som den har, Tron derför ej, att den Er följer I alla Edra lefnadsdar, Ty lyckan ofta vänder om, Långt hastigare än den kom. En maka åt sin käre man Ett gossebarn, rätt vackert, skänkte, Och mannen, lycklig, genast tänkte, Rik, aktad, ärad blifver han, Och hustrun, hvilket lyckligt par, Beständigt tänkte såsom Far; Alltnog, vår Victor, (namn i dopet, Ty Pappa ville det så ha, Och Mamma tyckte det lät bra) Uppväxte, och som snart i ropet Att vara vacker, rik och qvick, Och derföre hvar flickas blick Rätt gerna vid hans åsyn dröjde, Ej underligt att det förnöjde Vår man att se hvar flicka svag För hans mångfaldiga bebag, Derföre han ock helst använde Sin tid bland dem, ja! det var nog, Om det en gång i veckan hände, Att Victor uti boken tog, Men icke blott det täcka könet Hans tid stal bort, nej! värre var, Att Victor tidigt gjort det rönet, Att drufvans safter lemna qvar En domning, hvilken vällust föder, Och att man ibland muntra bröder Tillbringar ganska glada dar, Den tid, han på kurtis ej slöste. På källaren han bland vänner satt Och i sig, liksom i en tratt, De allra bästa viner öste, På detta sätt blef tiden kort Och boken glömdes dervid bort, Och, hvad behöfver jag väl lära Då jag är rik? nej, jag besvära Med sådant bråk, ej vill min själ, Jag vill ej lefva som en träl