Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1869, sida 4

Hwarjehanda. En bokbindares kärleksförklaring. Res tan tu är ordentligt falsad, ett exemplar på velin utan lile, tillika allteles obe gagnad, och företalet till och med ide upp: sturet ännu. Will tu anförtro vig åt mig, älskate bjerta, få skall du ide ånara tet. Jag skall icke flå ria, såsom man mwanligtwis brukar göra med tiackt paps per, utan bara pressa dig måttligt. Jag stall ide binda in dia i ordi närt papp eller clothband, utan i finaste kalfskinn, i mig sjelf; vå skall du få guldsnitt och ide någon blå pressad ryga, utan en förayld och tillika få ett fint sitenfodral. Blett i tig skall jag läsa; och du skall blifwa min hands, bjelp: och nörbok båda natt och rag; och då du naturligtwis måste behaga mig allt mer och mer, få ffulle wi beage, twenne delar, låta binda oss i ett band. Då skulle wi taga oss bra ut på en del af det stora mwerldgbibliothekets hyllor. — Hwad säger du till mitt — Ett hundra ord. alla började med sammanstållda till en Skildring. Stummande sjön ses skölja sandiga stranden. Skeppets sönderslitna segel fwäfwa såsom stolta simmande swanor. Sommarens sjunkande sol sänder sina sista skimrande strålar, söfwande skogar neg sus samt sädesäkrarnas swall. Sortande silfwerbäckar strömma, skänkande skodens stära smä sippor, som sluta fia stilla. Sylvias smältande sånger smeka förjande sinnet, stilla saknadens fwidans de smärta. Swårmodigt fmärmande för jer skön Signe fin Sigur, fom, fifta fom: maren, stormupprörta swallwågor slukat. Signe fuckar, seende sina små syskon slumra sornglöehetens stilla sömn: snart stkall sista sömnen sluta Signes sorger Siung, Sylvia, sjung! Somnen, fwaltande sjöar, skumhöljda stränder, susande steaar, sorlande strömmar, skäåra små sipror, somna, somna, Signes switande sorg!