Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1869, sida 3

signelser öfwer det riksmöte, som Jag uu öppnar, förblifwer Jag Eder, Govre Herrar och Swenske Män, alle famtligen samt hwar och en isynnerhet, med all Kunglig nåd och ynnest städse mwälbewågen. Arbetets rätt till aktning. I ett fritt samhälle böra hwarje ens skild metborgarcs sträfwanden, då de följa lagens oc) meralens bur, skattas lika med embetsmannens eller köpmannens. Der denna likhet inför den alls mäånna meningen ide finnes, der är nå: got sjukligt, fom bör afhjelpas, Hela samhällskroppen till båtnad. J be stora orden: ditt anletes swett skall du äta ditt bröd!, ligger nyckeln till ven gåta, genom hwilken menskligheten skall återwinna det förlo rade paradiset. hwarje steg bon tillrYygaas länger, för att komma detta mål när mare, måste ske mer arbete, genom fträfsam, ärlig anftränaning. Det är arbes tet, wi ba att tada för hwarje socialt framåtskritande; det är arbetet allena, fom förärlat slägtet såwäl fom den en skilde. Arbetet är mennistans adelsbref: vjuret fan ide arbeta, i sitt wilda tillstånd lyder det endast driftens oböjliga bud, såsom tamt twingas vet blott att flita i wår tjenst, lift maskinen. Må man vers för ide misstänka eller underlänna ars betet — tv ret är allas wår gemenfamma företräresrätt! Men för att arbetet ide skall wara ett twång, utan en sjelfmedweten och sjelfwillia sträfwan, fordras kunskap om arbetets betydelse och sjelfaktning. Mens niskan går upprätt, för att äfwen under sin äflan på jorden kunna rikta blicken uppåt. Hennes arbete är ej blott afsedt att tillfredsställa hennes kroppsliga ber hof: det skall äfwen wara ett medel att föra henne widare fram på den stora utwecklingsbanan mot höjren och ljuset. Det är ett brott att tro något arbete endast böra afse dem, hwilka sysselsätta fig med det arbete, som man få ringat: tar, stå lägre ån andra — ett brott fom innebär sitt eget straff. Arbetet blir nemligen sålunda just det ftwång fom ssäller det lika med djurets slitning och hwars frukt endast kommer andra till godo. J stället för att wara en glad pligt blir det en sur börda, som man will undandraga sig. Det är en gifwen sanning, att i de gamla europeiska staterna änuu icke allt arbete skattas lika högt. Handtwerksdmästaren anser sia bättre än fina arbetare; hans arbetare tyda fig stå högre än schåaren. Å andra sidan förmenar sig köpmannen intaga en högre ställning, än handtwerkaren; grosshandlaren än der I taljbantlaren m. m. Denna godtyckliga gradering i det med borgerliga arbetet har tywärr werkat, att det rent kroppsliga arbetet alltför mycket ringaktas, ej blott af dem som som tro sig utöfwa högre sysselsättning, utan äfwen af dem som sjelfwa egna sitt lif åt detta kroppsarbete — så att handtwerkaren welat göra sin son till köpman, köpmannen sin till tjensteman, arbetaren sin till s. k. herre o. s. w., liksom om det funnes någon annan gils tig rangskilnad, än den fom innefattas uti hjertate ädelhet, karakterens renhet och en högre intelligens.