Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1869, sida 3

alldeles ingen lust att ställa mig till skottafla. Kort derpå aflossades några skott vid sjelfva luckan samtidigt med en salfva från de i säden dolda skyttarne och medan röken, som dref inåt ladan, skymde utsigten för finnarne, placerade angriparne mot väggen ett par bräder, på hvilka de med sin befälhafvare i spetsen stormade upp. Nu gäller det gossar. Sparen edra skott och stöten ned de främste med bajonetteno, uppmanade löjtnant Hård sina män och störtade derpå fram emot den ryske officeren, hvilken just stod i begrepp att hoppa in på vinden, då en kraftig stöt af den tunga högaffeln betog honom jemnvigten. Ett ögonblick vacklade han och föll derefter baklänges öfver de efterföljande, hvilka alla störtade till marken under ett kraftigt hurrarop från försvararne. Och au vilja vi sända dem ett par kuloro, ropade Härd, i det han tog geväret från Stark och med ett välriktadt skott fällde en fiende till marken. Änna en föll för korporalens gevär. Snart lossades en ny salfva och på nytt trängde ryssarne upp mot ingången. I det löjtnant Hård på nytt nedstörtade en fiende, snuddade en fiendtlig kula förbi hans hufvud och gaf honom ett sår i pannan, som för en stund beröfvade honom sansen. Blödande sjönk han till golfvet, medan hans båda strids