Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1869, sida 3

omsorg, tog på mig en min, som skulle föreställa leende, men säkerligen mer liknade en grimas, och gaf mig i väg med den lugnande tanken att han icke gerna kunde utmana mig på duell och sticka ihjäl mig; för öfrigt fick jag vara belåten. Kära läsarinna, har du sett en hund, som hotas med stryk, men just af fruktan att få mer försöker att smyga sig förbi en bakom en öppen dörr hotande käpp? Först blänger han illa mot öppningen, sedan skrider han långsamt framåt och slutligen sätter han i väg med en sådan fart, att den hotande käppen skall föras med stor skicklighet för att kunna träffa. Ungefär liknande politik förde din ödmjuka tjenare vid detta tillfälle. Sedan jag på den i nedre förstugan befintliga taflan funnit det olycksbringande namnet framför N:o 7, smög jag mig långsamt uppför trappan, men kommen utanför dörren, nppryckte jag den våldsamt och kastade mig blindt i armarne på faran. Gubbens uppsyn var likt ett ondt samvete och jag ryste för den förebrående blick, som vid mitt inträde träffade mig. — Det var bra att ni kom, sade han kallt. Det bevisar att ni åtminstone har en liten gnista heder qvar i ert forhärdade hjerta. Detta omdöme var just ej smick