Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1869, sida 2

förslöt, ökade gubben sin gång och sina svordomar. Slutligen gafs signal med ringklockan och dörrarne till perö rongen öppnades. — Ja, är det inte förbannadt! utbrast gubben, förlorande den sista skymten af sjelfbeherskning. Nu skall jag kanske bli nödsakad att resa henne förutan. — Der kommer hon, tillkännagaf jag. — Det var då för väl, sade gubben lugnare, och steg in i en kup, dit jag följde honom. Konduktören inträdde och märkte våra biljetter, men ingen Constance syntes till och brukspatronen uppförde sig som en docka, hvars lemmar sättas i rörelse af trådar. Ej ett ögovblick kunde han sitta stilla. Än reste han sig, än satte han sig åter, än stack ban ut hufvudet genom fönstret, än drog han det tillbaka, hela tiden svärjande, mumlande och puttrande. Dörren stängdes, pipan ljöd och tåget satte sig långsamt i gång, men just då visade sig Constance i dörren. Det var likväl för sent. — Nå så må hon också hjelpa sig sjelf! utropade gubben och satte sig så hårdt nued på bänken, att denna knakade. Hans beslut var likväl ej så fast, som handlingen utvisade, emedan han straxt före vår ankomst till Tenhults station funderade på att vända om igen,