Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1869, sida 3

— Edra ord, sade han, inträngde bland töcknet i min förtviflade själ, lik en solstråle från en åskdiger himmel. Den upplyste allt, gaf form åt min vilja samt skänkte mig förmåga att fatta ett fast beslut. Ja, verlden är stor och der finns för ossalla! Innan jag lemnade er hyste jag en orygglig föresats och jag hade ingenting annat att göra än att sätta deni verket. Jag skref derföre först tvenne bref till Stockholm: ett till min affärsman, hvilken jag ålade att sända en summa pengar, som han är skyldig mig för inköpt spanmål, till Köpenhamn; och det andra till min fästmö — ni torde observera att jag endast anser mig ega en — hvilken jag bad med första ångbåt hasta till Köpenhamn, för att derifrån söka oss ett annat hem, sedan min far stängt min barndom för mig. — Men är han då alldeles obeveklig? frågade jag samt berättade vårt samtal jemte hans förtviflan, då han saknade sin son. Detta tycktes göra ett djupt intryck på honom, men efter en stund skakade han sorgset på hufvudet,i det han sade: — Ack, jag känner honom allt för väl. Om han såge mig liflös skulle detta möjligen uppväcka åoger, men om jag nästa ögonblick åter stod lefvande framför bonom, skulle han, för att vidhålla sina en gång fattade ideer, vara