Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1869, sida 3

paren, fom för vetsamma är etillräc ligt. Det är ju naturligt, att fapitalisten eller näringsidkaren endast afser fin enstildta fördel. De obemedlades bebof bestämma wärtet af def tjenster och be: roendet erhåller i allmänhet ide mer än fin knappa, oftast otillräckliga bergning; ret är ju Snaturliat, att kommunen i i förs sta hand måste lita af detta mifförhål. lande, och att dess tillgångar förswagas, ty det är fart, att kommunens tillgängar i detta fall, endast representeras af de bemertlade klasserna och att all ber skattning fom grundar fia på proportior nerlig inkomst vå blir orättwis, emedan proportion emellan rik och knapp bergs ning måste stå fom ett till noll. Antag lifwäl nu det osannolika att beroendet erhåller fin fulla wälbergning men att tapitalet slutligen mättat drager fia från tommun, eller dess cirtulation upphör — bur står vå tillgångarne? Näringarne blifwa rå ej länare lönante. De obe: medlade, som kansle utgöra kommunens största hufwutrantal blifwa då metellöfa och nedgå till ve fattigas klass; ve burana ertänna sig blifwa obemedlade, och te bemetlade skatta sig lyckliga om de unter tyngden af ölade utskylder, ökade fattiahjon, näringarnes lägerwall, funna sägna fig burgne —tilldess ändtel igen statens mellankomst i nöden, egentligen i nåder bewisar befolkningen wara lämpligt mos gen för emigration — såwida nota bene, ide några fosterlandswänner funna vis gilera statens krerit för ett lån på goda wilkor, hwarmedelst en jernwäg kunde anläggas efter norrländska kusten och derigenom tillgodogöras re rehnstekar och lappstöflor wåra snart utdöende nomads stammar eller den fogel wåra hushålls: aktiga norrlänningar kunnat hopsamla och för ve nörställta palliativt beredas en skälig arbetsförtjenst fom kunde lems na litet medel till respenningar för den blott härigenom litet fördröjda långa resan. Jus. förmår ide uti den oanblick Toms munens förhandenwarande tillgångar fö reter upptäcka den ringaste säkerhet mot nöd och ofred och han finner den förs fofran en långwarig fred befordrat få ogräsblandad, att om det få får pågå, egoismen och egennyttan met fina merldåborgerliaa fantasibilder hotar förqwäfwa ven fjelfftändighetåoch fosterlandslänsla fom snart ide längre i swenska bröst utan endast i swenska historien tradi tionswis finnes häfrad. Kommunerna bära stämpeln af staten, med all den osäkerhet och bekymmer fom ini. i föregående sökt åskådliggöra. Men inf. ön: skar, att staten måste bära stämpeln af kommunen säsom ett friskt träd af en frisk rot; ins. önskar, att kommunerna måste böja fin blid i fosterlänoskt syfte; måtte skaffa fig medel för att funna höja fin sjeifstyrelse utöfwer toma ihåliaa fors mer och behofwets pressning, som just är grunden till inbördes afundsjuka, småfinne och lifnöjohet för allmänna nyttiga samhällsfrägor och att det foralöft öfwerlemnas till statsmagten, att Higis tera och spekulera för dagens, obeftyms rate om morgondagens kraf; — fom munernas sjelsstyrelse bör höjas för att med kännedom om behof oc) medel tune na lägga en mang ord och ide en räfs frypskytteri uti provinsförsamlingens råds flag och göra det hörbart i statshöjdens regioner.