Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1869, sida 3

i färdig att försätta mig i samma belågenhet. Som jag hade någon erfarenhet af detta olyckliga lynue, kunde jag ej motsäga honom utan nöjde mig med att fråga, hvarför han ej begifvit sig till Stockholm för att afhämta sin fästmö, i stället för att i Köpenhamn afvakta hennes ankomst. — Emedan min far tror att jag farit norrut och derför säkerligen reser till Stockholm, blef svaret. Ah. jag skall vara lika slug, som han! Sedan han lemnat mig detta förtroende, försjönko vi båda i tankar. Jag funderade på hvad som nu var att göra. Gerna ville jag hjelpa de unga, men huru åstadkomma detta utan att förråda dem och genom hvad medel skulle jag böja den envise gubbens halsstarrighet? Jag tänkte ej ens på, att jag iklädde mig något ansvar, då jag delade de ungas hemlighet och understödde deras planer, lika litet som det föll mig in, att fadren möjligen hade rätt samt att framgången af sonens planer skulle blifva en verklig olycka för dem alla. Emellertid uppgjorde jag sjelf och öfvertygade min reskamrat om fördelen af en brefvexling mellan fadren och mig i detta ämne, och jag hade just upptecknat dennes .adress, då vi anlände till FalI köping. i (Forts.)