Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1869, sida 3

wäl bologets winst som dess ärliga före delning. Kommunen se wi såsom en assosiation of individer — uti wår nya statsförfaltning erkänd jäfom en sjelfstyrande stat i staten, endast med de begränsningar fom werka sammanhållning af tet ftora bela och te öfwergående starganden fom bero på kommunernas förmåga att uppfatta och bestyra om fina nu mera enstilrta angelägenheter — ett samhålle till inbörtes hjelp och förkofran och af hwars kloka förwaltning, omtanka, allmänna wälbergnina, allmänna förkofran, samlante af reservfond d. w s. förrår att dermed funna häfwa owäntade bes kymmer i nöd och ofred — med ett ord: af hwars enskiltta oberoende statens beror få witt, fom tet hela alltid är beroende af fina delar. Har wi sålunda Hart för ess huru wi idcelt böra uppfatta ordet staten uppftår frågan om: allt är fom det borde wara? Har egoismen F) och egennyttan FF) i rättwisans mwåRffål fin behöriga motwigt för att ej störa jemwigten i den allmänna wälbergningen? Hwar är nejervfonden till nöd och förswar? Wi måste weta hwad allmänt ertänneg, att utskyltderna redan äro ganska kännbara; att ve revan berört gränglinien af hwad den obemediate fan bära, och att prefming utöfwer denna gräns, rubbar gruntwalarne för samhällets bes stånd, det är: blottställa den allmänna wälberaningen, fom är drifkraften för l samhällets sedliga och materiella förkofran. Den länsprincip som börjat genomgå wårt statssystem — och utan twifwel har fin djupaste rot uti angifne förhål. landet, att skatter ickeutom gränsen af ten obemedlades förmåga funna utpressas — vessa statsspekulationer grundare på ut: ländska län med fina amorteringar, grunbade på osäkra sangwiniska förhoppnins nar, hafwa länge uppmädt misstro och bekymmer hos de ftilla i landet hwilka ännu trogna gamla traditioner äro allt utom losmopolitiska och nog gammal: mediga att i utländskt beroende fe in: ländskt betryck. Utan håg att lära fig begripa te numera netenskapligt och fon: stigt utbildade lånesystemerna, mena de enkelt, att om staten ide af te bemedlade inem landet äger fredit till fina növigt befunna försträckningar etter om statens spekulationer öfwerstiga de ber metlates i landet förmåya att tilfrer8ställa — vå synes deras statslonst wara utsträckt utöfwer stinnfällens längd. Nyftet om en jude, hwilken såsom agent för statelån förtjent en förmögenhet af mils lioner till tusental och i fin hand cat staters förmäga i fria och fred — är ide heller eanat att såsom exempel på utlandens klolhet och besinning, dermed nersätta och förwilla wår egen — ty vet foll, fom ej af egna medel fan bes strira fin förkofran och sitt förswar bet ö har en nutten tärna och år hemfallet under respotismens slafwiska of. Under nu förewarande tider, — då skatterna berört gränsen af förmåga att fullgöra dem, då sädan nör, att hungersnöd och de mest fasawäckande bilder af menskligt elände, ide längre äro sagor från forntida, barbariska tidehwarf, utan faftmer snart sagtt höra till ordningen för dagen, då den allmänna wälberaningen få beaktas, att hela hemman bortauktioneras för frono och kommunalutskylder och kronobetjeningen hetsas fom hundar på den obemedlade och fattige; då den för fin fat bildade yxkarlen, eller i wanligt tal, arbetarne, utan bem, frivlöfa, vrif: wa såsom fårskockar kring landet underkastade en konstlad industris nyckfulla tonjuntturer — od denna nöd — ide allenast förspörjes från de nortligaste, mest wanlottade, utan äfwen från de sydligaste, mest bördiga provinser! — allt under en tid, då öfwer hela landet blixtsnabba och beqwäma, dyrbara fommunikationer äro utbredre! ... då — blir swaret på den fråga wi uppftällt: om allt är fom det borde warn? ett högliurt Nej! och tusen gånger Nej! Men vå härtill kommer, en från ftatsförwaltningen fjelt ertänd oförmåga, att med annat än palliativer d. w. s. til. fälliaa hjelpmedel eller foppfolninggan