Norrländska Korrespondenten – 24 december 1868, sida 3

någon fann Julglädje. Naturlig:wis är ide detta sagdt i den mening, som ffulle hwarje ögonblick Frälsarens namn nämnas, eller hwarje tanke dwäljas omtring Betlehem. Glädjen är till sitt wäsende sri. Den fan ide bindas eller twingas. Utan meningen är, att sestglädjen i def helhet siall bära en prog af sitt ursprung, wara till sin ejnpast grund en helig gåädje, återwända dit Imodrifan ten utgid, nemtigen den plats, der de himmelsia härstarorna löngo ära ware Gud i höjden, frid på jorden, och menniskorna en god wi hi a. Så bör, för alt nämna ct exempel, denna glädje fiädie börja med täfandet af ett Guds ord, och barnen wid begynnelsen eller slutet af deras lefar paminnas om att deras fröjd har sin lälla uti det undranswärda Barn, fom Jul oagenanten öppnade fit öga i Betlehemskrubban, od) Manas att wända tadjamma hiertan till den Guds nåd, fom genom dess födelje blifwit beredd åt både gamla och unga. Lita litet fom man bör sördystra barnens Julg:ädie genom beständigt tal om andeliga ting, tita let bör man förs werldssiga den genom ett mör ummande af all paminneme om Juiglädjeus orjat och innehåll. Barnahikctat är mera Öppet oc emottaglig: för heliga och himmelssa sanningar, än man mans ligen föreställer sig Nmwen ett 3 eler 4 års gammalt born lyssnar med begär till de älffeliga berätteljerna om Dehn jödelse. Herren har i sin ewiga godhet och wishet lalit fronmålla de höge fta sanningar menniffon kan fatta, uti få enkel form, att ämeen den emalsdigafte, ia sicliwa bars nen kunna göra fia dem titt godo. Det är med dessa sanningar såsom med himlahmaljwet: Hwad fan wara klarar, vd) doc på sam ma gång omätsigare än detta? — Wile någon särskiidt fråga huruwida få kallade Jul-kkar äro i ett Chriftligt Hus tiläålliga, få swara wi helt enkelt: Det beror på den anda, hwaraf seken besiälas. Sam ma If kan utöswas få, art den är full af förs sörelse och fynd, och få, att den är alldeles ren oc) vffyrdig. Christendomen förbjuder ingalunda glädje, åren då den Witrar fig i formen af barnsliga lukar; hwad den förbjuder är hiertats onda lutar, fläd, lättsinne, förjörelsebegär oc sådant mer. Barn och ungdom funna dansa omfring en Julgran få, att englar kunna :änkas blida med fröjd ned på leken; men de kunna oc dania deromkring få, att agrundsandarne kunna tänkas wara med i dansen. Det tillkommer huds fadren och husmodren att med sin af lärlet skärpta blid se och pröwa hwad mid hwarie tills sälle bör tilåtas eller förbjudas. 3. Emteligen bör Julen b.traktas med häns syn till det sällskapliga folklifwet. J detta hänsernde påminnas wi om den rot, fom på Julrädet tränger ned i hednatiden. Det är oss bekant, att wåra heduisla försäder firade fin mid win terjest wid samma tid, fom den Chrisma Jus len nu helighållcs, oh att sjelswa des namn, i wårt fädernesland, påminner derom. Denna hedz niska midwinterfest bar namriigqtwis pregelu ar de tänkesätt, jom rådde hos de råa folk, fom firade den. Den war en folkjest och utiryådte, såsom sådan ollets sedliga karakter. Stora gästabud med öfwerstöd af mat och berusande dryder woro derwid ständigt att siåda. Mellan de frog sande målliderna och under inflyreten af de bes rujande dryckerna söretogos milda lekar, i hwilka den wåldsamma oc stridslysina karakicren hos foller uttalade fig. Folket satte fig ned till art ära och dricka och stego upp för att lteka. Till att örändra ett solks abmänna karak:er behöfwes år! undraden, stundom åriusenden. Fastän mer än tujen År jörflurit, sedan Christendomen böriade predikas i Norden, bor tifväl ice obetydligt qwar Wilingaz sinnet i Nordboens lynne. Detia ater peglas ännu i det sällslapliga solllijwet. Det kan ide wara —— ——